Ljusbringaren -serien (sonetter 7-10)

Ljusbringaren 1

Ett mörker djupare en snölös höst
den saknar allt från bottnet - kylans bett
men också sommarsolens varma röst.
Ren efter första kvällen har jag sett
dem alla. Daggigt jämntjockt framför allt.
Vem trotsar skuggans tyngd och hittar hem
tillbaka till ett liv som saknar salt?
En första glimt sku spänna hjärtats kläm.
Din blick! Den drömmer fram en soluppgång
och doft av mull och hav. Min mörkersyn
som blixten rymmer! En hård kulings sång
blir bländande med strålarna ur skyn.
Mot ljuset går och kan ej låta bli
en mörkrets fånge som nu blivit fri. 

Ljusbringaren 2

En mörkrets fånge som nu blivit fri
och stiger ut ur svarta skuggans dal
som bländad. Klarar jag att stå nu bi
mot myriaden färger, starka kval?
Nej! Ändå lockar leendet jag ser
som kallas fram av gyllne minnen. Små
ensamma toner med en vindpust ger
nyanser åt en värld som varit grå.
Vem nånsin mera blunda vill? Begär
av ljuset växer kraftigt utan skam
men överhänget bort var stråle skär
och ingen kan forcera glädje fram.
Djupaste önskan ställs och förblir kort:
Att ljuset ej för alltid rymmer bort. 

Ljusbringaren 3

Att ljuset ej för alltid rymmer bort
är något som jag knappast vågar tro.
Ren blotta tanken blåser gommen torrt
och ovissheten omöjliggör ro.
Tillrättavisningen förtjänades
nog absolut när ivern saknar lock.
Fast stor förtjusning förorsakar press
berättigar den inte sådan krock.
Den gräns du reste måste hållas hel
ej ron den bringar störas utan lov.
En blygsam hälsning: Får jag än ta del
av solskenet mitt i en skugga dov?
En väntandes tid, den går inga fort
att se om det i muren finns en port. 

Ljusbringaren 4 

Att se om det i muren finns en port
och faktiskt hitta den! Sån glädje stor
när ovetskapens tyngd lyftes så fort.
Att ljuset endast blotta sina klor.
Allt sken omkring mig och en ljuv musik
gav varje stund en livlig hoppfullhet:
Vad som än händer var jag redan rik
och lätta ivern fick mig att tro det.
Den sak jag glömde var rätt uppenbar.
En himlakropp som lyser långt i skyn
kan knappast skina länge utan svar
och plötsligt finner jag mig mitt bland dyn:
En bekant skugga landar i mitt bröst
ett mörker, djupare en snölös höst.